Det känns fint att finnas där för de närstående som behöver en mest. Det känns fint att kunna ta hand om de som är i behov, inte sant? Jag slår vad om att alla vet vad jag talar om eller känner igen känslan. Nyligen blev detta något som jag upplevde i samband med att jag hjälpte min farmor.
Det var ett halvår sedan farfar gick bort och jag och mina föräldrar har sökt hjälpa farmor bäst vi kunnat. Vi har fixat där hemma men hon har inte riktigt tyckts bli tillfredsställd med boendet sedan hon blev änka. Jag tog därför en dag och frågade henne vad jag kunde göra för henne. Jag, som trots allt arbetat med bygg i hela livet. Svaret förvånade mig. Hon sa att hon ville ha tadelakt i vardagsrummet.
Jag blev så förvånad över hennes kommentar att jag fick be henne upprepa sig. Kanske hade jag hört fel, men icke:
- ”Tadelakt. Jag har alltid velat ha det i vardagsrummet. Tänkt att det nog skulle bli så fint. Farfar ville aldrig riktigt ha det så det blev inte så. Men nu skulle jag vilja ha det så. Tadelakt hade vi hemma hos mina föräldrar när jag var liten, förstår du. Det vore fint att ha det min sista tid”
Jag vet inte hur mycket info farmor får av pappa angående vad jag sysslar med. Jag är dock tveksam till om pappa informerat henne om mitt senaste projekt. Det projekt som just handlar enkom om tadelakt. Hur kunde tajmingen vara sådan om hon inte visste? Jag hade alltså gått en kurs under ett par månader i just tadelakt, och hur detta material skulle användas och tillämpas. Otroligt är vad det är.
- ”Tadelakt?” frågade jag förvånat och min förvåning möttes av en förvånad blick från farmor.
- ”Ja, vad är det med det? Tadelakt är fint. Vi hade det när jag var liten”
Aldrig förr hade jag känt en sådan hunger att hjälpa någon till mig närstående. Jag bestämde mig för att ta nästa vecka ledigt från jobbet och hjälpa henne. Hon skulle få bo i min lägenhet under tiden som jag ordnade den vackraste tadelakt världen skådat i hennes vardagsrum. Det rum där hon numera spenderade merparten av sin tid.
Detta skulle bli succé!