Tänk att jag har hunnit bli 50 år gammal. Det känns helt och hållet helknasigt. Jag kan inte förstå att jag har blivit såhär gammal. Jag kan inte förstå var alla år har tagit vägen. Och vet ni vad som är bland det mest svindlande att tänka på? Jo, det är att detta har upplevts av alla människor genom alla tider som nått 50 år. Det är knappast någon som fyller 50 och tänker ”Jo, men det känns rimligt. Detta är en ålder jag känner mig hemma i”. Nej, vi känner oss aldrig äldre än 30 i huvudet – Det är min bestämda uppfattning.
Nåväl, jag har i alla fall passerat 50-sträcket nu, och det känns blandat men mest tråkigt. Vad jag däremot har bestämt är att ägna några inlägg åt att berätta om mitt liv. Kanske inte ett tema som tilltalar jättemånga, men jag gör det mest av terapeutiska skäl. Ni får väl blunda om ni inte vill läsa helt enkelt. Mitt första inlägg, nämligen detta, tänkte jag ägna åt att skriva om den tid då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. ”Va?! Har du jobbat med fasadrenovering i Stockholm?” tänker vissa nu. Så ligger det till. När jag slutade gymnasiet hade jag några år då jag flackade omkring på arbetsmarknaden. Jag visste inte vartåt jag ville eller varifrån jag kom. Jag kunde inget och visste inget om vad jag ville göra, förutom att jag ville arbeta med kroppen. Fasadrenovering i Stockholm var lite av en slump. En kompis farsa drev en firma i centrala Stockholm som bland annat sysslade med fasadrenovering. Jag kom med en dag då de hade brist på folk. ”Förstör fan inget nu” var mer eller mindre min enda order. Jag gillade jobbet. Kände att fasadrenovering i Stockholm faktiskt skulle kunna vara något jag vigde mitt arbetsliv åt. I alla fall för en specifik period. Så blev det också.
Jag arbetade med fasadrenovering av fasader i Stockholm under närmare 2 år innan jag letade mig vidare. Det var fina år. Jag minns det som en av de mest positiva perioderna i mitt liv. Många av de vänner jag fortfarande umgås med idag kommer från denna era. Nu var det över 25 år sedan jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Mycket vatten har flutit under broarna men jag kan fortfarande minnas glädjen jag (mestadels) kände.
Visst är det häftigt att ränderna aldrig riktigt går ur? Kan ni känna igen er?